You were my shooting star
I did loose it all
Somehow it help me to heal my scars.

Under gymnasietiden var det många saker som hände. Oturligt nog hamnade jag i en inte så trevlig svacka mot slutet, vilket gjorde att jag sov ännu mindre och har då fått mig att komma till det stadiet jag befinner mig i just nu, exakt nu. Det stadiet jag befinner mig i, skrivandes.

Jag är skyhögt uppe i atmosfären, jag är på botten av ett hav, vilsen men springandes igenom en enorm skog. Jag är där medvetandet slutar vara så aktivt och tar den lite mer passiva rollen, en del kallar det övertrött; jag kallar det för hem.

Där ingen kan störa dig, där det är du i center, men inte alltid du som styr, där du har ytterst kontroll över att inte ha kontroll.

Att inte sova länge, sitta uppe på morgonen när solen fortfarande inte gått upp, då alla sover och det enda du hör utanför ditt fönster är regnet, så känner jag mig hemma. Det raka logiska tankesättet avdunstar då ditt undermedvetna tar tag i tankegångarna. En del kallar det för att dagdrömma, andra för att inte ha någon fokus och att man borde sova, men dem har så fel. Att vara komplett avslappnad, stirra in i intet och känna absolut frid i de få ljud i din omgivning är skönare än den skönaste känsla du kan tänka på.

Visst är det mycket lättare att skratta åt saker när man är övertrött?
Är det inte skönt att gosa när du är övertrött?
Att göra absolut ingenting kan inte varit skönare än när du är övertrött; eftersom ditt undermedvetna kräver inte mycket ifrån dig.

Önskar jag hade någon att dela denna otroligt härliga balans man befinner sig i. Frågan är då om man kan finna balans trots att man är två? Kan ens undermedvetna även krocka likt ens medvetna med en annan individ?

Dröm, dröm högt och bevara det.

—–

Kan man komma till den punkt där man lägger känslorna åt sidan och går på logik? Japanerna är fruktansvärt ytliga individer som baserar ens personlighet oftast på ens utseende. Alltså är den yttre-du viktigare än den inre-du, vilket man får bevisat genom att fråga japanska killar eller lyssna på tjejkompisars historier. Alla komma till i princip samma svar; “Jag vill vara tillsammans med dig för att du är vacker. Jag lär mig gilla ditt inre.”

Med andra ord; Jag lär mig gilla dig.
Går det?

—–

Efter att ha åskådat avsevärt mycket Japaner, Koreaner, Chineser och Thailändare så inser man att de är en stor skillnad mellan dem. Inte bara personlighet, attityd, kultur, land osv. men nämligen utseendemässigt. Japaner har lite större ögon och neddragna, samt brukar ha dåliga tänder. Koreaner har sidodragna ögon, fina tänder och är mer sexiga än gulliga, framförallt klädstil. Chineser klär sig avslappnat, mjukare, inte alls för “fancy” och har uppdragna ögon. Tyvärr har de tendensen av att stinka vitlök i deras andedräkt, likt Indier och curry. Thailändare är smalare, hårdare ansiktsstrukturer, klär sig oftast snyggt och bara helt enkelt står ut ifrån mängden, men inte allt för mycket.

Kan säga att jag enbart kunde se Indier, Thailändare och snygga tjejer när jag kom hit. Inte Japaner, Koreanen eller Chineser, bara tjejer. Vansinnigt gulliga, söta eller snygga tjejer.

—–

Jag undrar vilken personlighet som skulle passa mig om jag var i ett förhållande? Om jag nu bara får välja mellan en Korean och en Japan. Antingen tar man den sexiga, mer dominanta kvinnan som vet vad hon vill ha, alltså Koreanen; eller tar man den mer gulliga/söta kvinnan som låter dig ta alla beslut, alltså Japanen.

Lite roligt att leka med tanken. Man vill inte bli överdominerad, men samtidigt vill man inte vara överdominant. Finns det något mellanting som är precis i mitten och ser ut som Koreanen och Japaner?

Minst sagt intressant.

—–

How do I sound in the ears of a Native Japanese speaker? Is it funny that they want to laugh, but their culture and moral just doesn’t let ‘em to; or do I actually sound like a little 6 year old boy trying to communicate?

—–

Om hon var min. Vad skulle jag då bortsett från hennes närhet, börja lusta efter?

—–

Det går inte att sluta tänka på något. Hade vi kunnat göra det hade vi kunnat stänga av hjärnan. Hade vi kunnat stänga av hjärnan hade vi blivit ett skal. Hade vi blivit ett skal så hade det enda som överlevt varit våra organ. Hade våra organ sluta få föda hade vi dött. Att dö innebör att hjärtat slutar.

Det är går inte att känna känslor. Hade vi kunnat stänga av känslor hade vi baserat saker på instinkt, som vi förvränger till logik. Hade vi kunnat förvränga logik hade inga lagar fungerar. Hade vi kunnat sluta lyda alla lagar skulle alla leva i fara. Hade vi kunnat leva i fara så hade vi slutat tänka och gått på instinkt. Hade vi gått på instinkt så skulle vi utrota oss själva.

Är det farliga att vara hjärndöd eller ‘hjärtdöd’?

Det är fuktigt, lite kyligt. Golvet känns som någon form av trä, men mjukare. Strumpor har du inte på dig, tårna sjunker nästan in i det mjuka golvet, benen står still för att inte avsända ljud. Simpla rörelser ger iväg knarr, som då ekar i sekunder, långa smärtsamma sekunder. Knarren förvandlas till det vassaste knivhugg i öronen då spasmer uppkommer vid varje avdunstande eko. Att vara blind med vidöppna ögon och rädd för ljud som är bland det enda du har till verklighet, är sinnessjukt förvirrande. Ljud ger dig existens, men bildar rädsla. Ögonen i sin vidöppna form, vilket ser ingenting, ger mer trygghet än den slutna versionen; för du vet att någonstans där försöker de två fanskapen in i det sista för att få en glimts av något.

För länge har du stått här och väntat på det ljus som kallas ambition, vilja eller vilken annan synonym. Din ägare blev bränd en gång, hårt, ganska oväntat och kanske orättvist; men du skall veta att han behöver dig, så försvinn inte. Kämpa för allt du är värd, kämpa för mig, din helhet, ditt moderkort till funktionalitet.

En dag skall ljuset nå dig. En dag skall du få skina starkare än ljuset, och kanske, kanske; kommer du att bemötas av ett annat form av ljus, ifrån en annan källa. Du har haft den känslan förr, den må vara oroväckande i tanke nu eftersom det är just den känslan som började till din isolering. Jag kan ingenting göra än att ge dig mina tomma ord till löfte, av att aldrig utsätta dig för fara som den gång för länge sedan. Du är mitt allt.

Oroa dig inte, mitt hopp. Du är det sista jag kommer att förlora.

Gått miste om kompisar.
Barndomskompisar.
Dumma anledningar som envishet och stolthet.
Nya individer kan inte begripa min personlighet.
Jag lurar mig själv konstant.

Brukade vara helt ok med det.
Dock kommer det en tid då man måste kolla uppåt, och inte stirra blint på gatan.
Kan erkänna att det inte är roligt att alltid ha ett svart moln hängande över sig.

Personliga mål, inte livsmål, kommer gång på gång.
Till skillnad med livsmål, så hjälper det inte att kämpa hårdare.
Det är oftast då man faller som hårdast.

En del dagar,
..en del dagar..

En slö tanke når aldrig fram.

En lång bevarad tanke är för envis.

En uppsnappad tanke är en viktig tanke.

En fel tanke, existerar det?

En rätt tanke, är enligt vem rätt?

En konstig tanke är en unik tanke.

En rolig tanke är en tanke gjord för andra, inte bara dig.

En ny tanke är en känsla i bild.

En välgjord tanke, är flera tankar i ett.

En tanke om vad en tanke är en tanke.

Men, vad är en tanke?

Min döva sång. Min taktlösa gång. Vad är tårarna bakom dina ögon?

Min kalla kamrat. Min sanna lögn. Vad gömmer sig bakom din skugga?

Min ljusa natt. Min mörka dag. Vad hade du dig förväntat?

Pojken som gillade att gå baklänges. Det är vad folk gillade att kalla mig som liten. En liten strävan av att vara annorlunda utvecklades till att bli till något så unikt och underbart, att ord brister i tankarna när förklaringen skall presenteras. Som liten, gjorde jag det inte någon annan gjorde. Alla sprang och lekte i grupper, medan jag var pojken som höll tyst och byggde med Lego. Sam, Ensam, brukades jag även kallas då jag alltid befann mig i solidaritet jämte med alla andra i min årskull. När alla andra blev intresserade i tjejer blev jag intresserad i poesi. När alla andra började på sporter så jag var jag ute i skogen och klättrade i allt möjligt; som en strävan efter en vidgad vy av livet.

Folk fick flickvänner, jag fick en dator. Folk hatade läxor och plugg, medan jag fann njutning från informationsintag. När jag blev äldre fick folk rutiner, folk gjorde alltid som deras föräldrar har gjort, anpassade sig till normer och regler; medan Sam, Ensam, började se livet ur en annan vinkel. Bortifrån strömmen, långt bortom instruktioner och regler; jag dök in i fantasin.

Folk åt med kniv och gaffel, jag åt med ätpinnar. Folk snackade vardaglig, jag drog alltid in sex i allt. Folk slängde ut sina talanger som en gapade dalbas med jag skyggade mig i ett hörn. Folk skrev uppsatser medan jag skrev åsikter. Folk festade, drack, låg; jag lärde mig hur och lade kunskapen på hyllan. Folk läste böcker, jag tog reda på sanningen själv och gjorde mina egna böcker ifrån min egen fantasi. Jag blev en robot som samlade på sig information, i en mänsklig kropp.

Dem sakerna som är självklara började jag göra tvärtom. Jag hade tydligen redan börjat som liten med att gå baklänges, väldigt mycket, under raster och andra aktiviteter. Jag hade även gungat till högsta fart, sedan börjat hänga upp och ner. Jag hade lärt mig att skriva med båda händerna och spela fotboll med båda fötterna. Mitt svar till de som frågade mig var: “Det ser annorlunda ut“. Jag hade redan som barn insett att livet ur strömmens ögon är väldigt tråkig, som jag då började bli en rebell emot.

Jag var pojken som gick baklänges, som nu befinner sig i Japan, som är som mitt hemland; fast omvänt.
Nu är jag pojken som går, tänker, pratar eller i helhet lever, baklänges.

I shall forever walk in reverse and let the time pass me by.
You’ll always get the same answer if you ask me why.
I’m home, I’m here, I’m alive.
Why?