I know you could fall in love with me if you’d just try.
I know you would find happiness through all times with me.
Do not choose that bastard over me and leave him behind.

I would love you every single night if you chose me.
But you didn’t so now I hate you now ’til the end my life.

I hope your love will rot into the blackest of all hearts.
I wish that your face will loose contrast and be mesmerized.
I hope his love wont bloom for you and you’ll be left alone.

Think positive.
Stay strong.
I know it’s hard to get along.

Someday.
Somehow.
We’re gonna get there, you just watch.

‘Cuzz she’s the one i adore and she keeps me comin’ back for more.
And I don’t know why, no, no I don’t know why.
But she makes me warm to the core.

I’ve got you on my lips
I feel you on my finger tips
Oh that moment i couldn’t resist

To touch your hips
Swing like this
And create a moment that we both will miss

Jag är lite stolt över mig själv. Kanske har varit det lite för mycket på sistone känns det som. Försäljningen går bra tack vare mina kompisar, sjunger när jag får chansen på egen skrivna låtar och jag går till gymmet otroligt jävla mycket. Man kan se att den förra, allt för smala och klena Sam, börjar nu få former. Jag har ingen som helst mage, axlarna är relativt stora och ryggen är perfa. Ser nästan lite ut som en typisk överspänd blatteturk som letar efter slagsmål nu – vilket kan ses som negativt nästan alltid, men i detta fall negativt när det gäller kroppsbyggnad.

Skrämde mig själv idag när jag väl började kolla mig i spegeln noggrannare. Jag är fan på väg till en ”fin” kropp, vilket jag aldrig trodde att jag skulle kunna få. Sjunga börjar jag nu bli bättre på då min röst börjar gå ur målbrottet och jag har pengar så det räcker.

Detta är alltså ett glatt inlägg, vilket man inte ser mig skriva många av. Lite skrytande, möjligtvis önsketänkande, kort, men framförallt ett positivt inlägg.

(Slå igång spelaren till höger så förstår du hur du skall sjunga låten.
När fingerspelet går igång så börjar Close th..)

You make me want to be a better man
But there’s one thing you don’t understand

Close the door now
Angelina
I know we could last forever

Creep in closer
Hold me tighter
There’s no reason to shiver

Fear and treason
Gone forever
No way I can feel much better

And I do know that you will be there to hold when i’m cold~

When you get through the front door
My wound they all get well and mend

Would you smile if
I would tell you
That my heart is beating for you

My blood is chanting
For your heat now
We both decide to go and lie down

So undress now
Remove that top now
And I will show you what love can do

You should know by now that i will never let you go~

Som rubriken lyder så är detta ett väldigt kort och tråkigt emo-inlägg. Jag har nyligen insett att vintern snart är här. Många kanske ser det som en positiv sak, massa sång, mat, stjärtar etc. Det jag inte finner trevligt är att vara singel. Ja, för första gånger känns det verkligen tomt och eländigt att spendera en sådan speciell högtid ensam i den överväldiga kylan. ‘Men familjen då?‘, du kan inte kyssa och gosa med din mor eller bror – eller jo, det går ju, men det är bara bortom sjukt.

Fatta att en julklapp att köpa till någon speciell. Se deras ansikte lysa upp av glädje eller ilska när du ger personen två biljetter till Kent eller en burk SB12. Mysa i kylan, gå på familjesamlingen och introducera personen till alla och vara stolt.

Önsketänkanade, önsketänkande..

Det flesta av er som läser detta kanske vet om att jag är i ett projektarbete med ett par andra individer vid namn; Sebastian, Filip och Lennart. Vi har gjort ett band och vi ska göra två låtar samt två covers. Vi har dock lite problem med att bestämma vad för låtar vi ska göra cover på, skriver ner min lista här i alla fall. Om det är någon låt som du tycker vi borde ta så skriv en kommentar, eller ignorera detta totalt.

Kent - Utan dina andetag
Kings of Shit (Leon) – Use Somebody
Muse - Starlight
Weezer - Island in the sun

Som rubriken säger, detta är enbart för mitt egna minnes syfte.

Klockan tjuter diskant i det kolsvarta rummet. Det är så tidigt att inte ens en av solens strålar syns. Månen ligger uppe till öst och molnen svävar omkring som om det vore ett stort mingelparty. Jag kollar direkt på mitt bord där jag genomförligt skrivit ner allt jag behöver komma ihåg och genomföra, steg för steg. ‘Ingenting får gå fel‘ tänker jag innan jag stannar framför fönstret och vittnar den halvtjocka dimman. Ett par sekunder går i revy när jag funderar kring om jag ska öppna fönstret eller ej, med tanke på att det är fuktigt så kommer jag att börja frysa, men på andra sidan så måste jag veta hur kallt det är. Magkänslan säger att den konsekvensen av att frysa kommer vara den jag ångrar mest, så magen fick vinna detta argument.

04.50 står det på min avlånga och alltför dyra silvriga klocka. Impulsköp, finns en del saker man inte kan träna bort med tiden. Instinkt till exempel, den kommer alltid att finnas kvar, även om den modifieras. Fokusera dig nu, tänk inte ut i långa banor och bli allt för tankspridd. Självklart blir det så att du står där och har en lång interndialog med dig själv, kommer fram till ett logiskt svar enligt dig själv, som då leder till ingenting förutom att du blir sen till det du ska göra. Vilket du inte får var denna gång.

Mitt distansgevär med det gudomliga namnet Silent Lightning ligger nedpackat fint i en svart portföljliknande väska. Självklart måste man behålla sin konfidentiella karaktär bland människor. Annars blir man direkt utpekad, står ut från mängden och får livstid i fängelse snabbare än Madonna kan klä av sig 20 kläderplagg. Funderar dock på om jag ska ta den korta zoomen, ljuddämparen och sätta på mig det huset som är närmast mitt mål eller; behålla det exakt som jag har just nu som då helt logiskt är lättast att utföra. Sitter långt ifrån, skjuter då ingen hör, prickar mitt mål, ta min tid och försvinna. Poliserna eller ens någon individ kommer att få någon visuell kontakt med mig då dådet sker. Det är trots allt 3 km ifrån jag då tänkt skjuta ifrån, vilket gör dimman till ett stort problem, vilket leder okunnighet och jag avskyr att inte veta något som skall se.
MELLANSLAGOm jag däremot måste sätta mig i det huset närmare så är avståndet mindre än 400 meter. Risken är då att polisen får syn på mig eller att  någon skarp person hinner se vart skjutet avfyras ifrån. Sedan är det inte så lätt att simpelt packa ihop sina saker och försvinna, det måste göras inom en tid av kanske 1 minut, d.v.s. då polisen fortfarande befinner sig i chocktillstånd. I detta fall kan jag använda mig av dimman, då jag ser dem och dem inte ser mig, eller lättare sagt får det minst fyra gånger så svårare att hitta mig i den suddigt vitt täckande och sinnesförnimmande labyrinten av lycka.

Fortsättning följer i min uppsats..

If I told you ‘I love you so’
Would you hold me ’til we’re grey and old?

If I told you ‘your smile is fine’
Would you reconsider being mine?

If I asked you to ‘change your mind’
Would you think positive anyhow?

If I told you ‘do not worry’
I would stay by you through the night.

I’ve got a pen in my hand
Trying to understand
Why the word won’t come
The word that come so easily
…