“Fort! Skjut mig i ansiktet!”

Jag har gått miste om sin vilja att fortsätta studera. Finns en del faktorer som ligger på ytan, men mestadels ligger det i mitt motvilliga undermedvetna. Jag är 20 år, blir 21 i augusti. Kompisar har skaffat barn, börjat karriärer och börjat seriösa studier på universitet. Jag å andra sidan, befinner mig på andra sidan världen och studerar ett gudomligt vackert språk i ett land så rik på kultur att man blir vindögd. Planet som landade i Tokyo för snart 1½ år sedan, tog mig till denna drömvärld som jag dyrkar.

Jag har ett par månader återstående i Japan. Sedan bar det av hem, men innan det så måste jag ta ett prov som liknar Sveriges “högskoleprovet”, fast enbart kring det Japanska språket. Lyssning, läsning, osv. Känns ruttet att återvända till Sverige om man inte har det i handen. Det vore som att återvända med inget bevis alls på att man studerat Japanska överhuvudtaget. Det kallas för JLPT, “Japanese Language Proficiency Test“ och är uppdelad i 5 delar. 1 är svårast och 5 är lättast. Jag ska ta 2an, vilket är den näst-svåraste; nästan enbart för att jag är 100% säker på att jag kommer att klara av 2an, medan om jag nu hade kvar mitt kämpaglöd skulle klara av 1an, men det har jag ej.

Hur kommer det sig att jag nu förlorat min studievilja?

Livet har stått i paus, medan studierna i Japan fortsatts. “Det är dags att hoppa tillbaka till verkligheten för att bli klar med den“ tänkte jag nu när jag ansökte till Universitetet i Stockholm för andra gången ifrån Japan. I Japan har fler intressen befruktats inom mig. Koreanska språket är av dem är en av dem anledningarna till att jag ser framemot att min liv skall strax “börja”.

I slutet av augusti börjar universitetet. Lärarlinjen, Engelska och Svenska som andraspråk. Skulle egentligen läsa något inom IT, men tyvärr håller ett IG i MA C mig borta ifrån det. På så sätt måste jag tenta av/plugga MA C för att sedan påbörja mina riktiga studier. Tänkte då på att det vore helt värdelöst att spendera ett helt år att enbart plugga upp MA C samt läsa småkurser. “Kan lika gärna plugga ett program, får bidrag å dylikt“, var en av tankegångarna. Fick tyvärr bli så slutändan.

Ansökte även till massa språk; Spanska, tyska, koreanska och japanska. Skall minst sagt bli intressant.

Efter att ha pluggat linjen i två år, så skall jag ta paus i två år. Återigen skall jag ut på resa i Asien. Denna gång sätter jag ner mina fötter i Korea i två år. Samma sak där, plugga Koreanska och se till att fixa ett socialnätverk med kompisar, kanske tar och kikar till på arbetsmarknaden lite.

Sedan är det tillbaka till Sverige, läsa klart lärarlinjen för att slutligen börja plugga något inom IT, som planen från början anlade kring.

Detta kommer att ta mig omkring 8 – 10 år att avsluta. På sätt är det bara det där JLPT provet som skall avslutas, det är en den enda anledningen till att jag pluggar Japanska just nu. Den känslan är inte den bästa. Däremot vet jag att efter allt detta, så kommer jag tillbaka hit, denna gång för att stanna, för evigt.

Allt för att återvända till mitt Japan. Allt.

“Who do you think you are?”

Who do you think you are?
You left without a call
And you refused to break my fall.

You were my shooting star
I did loose it all
Somehow it help me to heal my scars.

“Stadiet mittemellan.”

Att inte sova på en väldigt lång tid må låta som en dålig vardag. Till en början tog det mycket av min fysiska hälsa till sitt ultimatum och forcerade nedstängning, likt en dator. Onyttig mat har det också varit väldigt gott omkring. Att se något positivt i det negativa är alltid svårt från åskådarperspektivet. Kan säga att min o’sömn har hjälp mig med många saker; som att göra bra ifrån mig själv i skolan, då tänker jag mer på Sverige än i Japan.

Under gymnasietiden var det många saker som hände. Oturligt nog hamnade jag i en inte så trevlig svacka mot slutet, vilket gjorde att jag sov ännu mindre och har då fått mig att komma till det stadiet jag befinner mig i just nu, exakt nu. Det stadiet jag befinner mig i, skrivandes.

Jag är skyhögt uppe i atmosfären, jag är på botten av ett hav, vilsen men springandes igenom en enorm skog. Jag är där medvetandet slutar vara så aktivt och tar den lite mer passiva rollen, en del kallar det övertrött; jag kallar det för hem.

Där ingen kan störa dig, där det är du i center, men inte alltid du som styr, där du har ytterst kontroll över att inte ha kontroll.

Att inte sova länge, sitta uppe på morgonen när solen fortfarande inte gått upp, då alla sover och det enda du hör utanför ditt fönster är regnet, så känner jag mig hemma. Det raka logiska tankesättet avdunstar då ditt undermedvetna tar tag i tankegångarna. En del kallar det för att dagdrömma, andra för att inte ha någon fokus och att man borde sova, men dem har så fel. Att vara komplett avslappnad, stirra in i intet och känna absolut frid i de få ljud i din omgivning är skönare än den skönaste känsla du kan tänka på.

Visst är det mycket lättare att skratta åt saker när man är övertrött?
Är det inte skönt att gosa när du är övertrött?
Att göra absolut ingenting kan inte varit skönare än när du är övertrött; eftersom ditt undermedvetna kräver inte mycket ifrån dig.

Önskar jag hade någon att dela denna otroligt härliga balans man befinner sig i. Frågan är då om man kan finna balans trots att man är två? Kan ens undermedvetna även krocka likt ens medvetna med en annan individ?

Dröm, dröm högt och bevara det.

“Saker som aldrig blev nedskrivna.”

Han greppar tag med ett fast, men öm fattning runt hennes midja lyfter henne mot skyn. Fnitterliknande skratt och ett leende som knackar på hjärtat vid åskådning. Till och med skrattet är förundransvärt barnsligt till den punkt där man ifrågasätter om den är sann eller ej. Där snurrar de i spiraler och skrattar under solens ljuva strålar.

—–

Kan man komma till den punkt där man lägger känslorna åt sidan och går på logik? Japanerna är fruktansvärt ytliga individer som baserar ens personlighet oftast på ens utseende. Alltså är den yttre-du viktigare än den inre-du, vilket man får bevisat genom att fråga japanska killar eller lyssna på tjejkompisars historier. Alla komma till i princip samma svar; “Jag vill vara tillsammans med dig för att du är vacker. Jag lär mig gilla ditt inre.”

Med andra ord; Jag lär mig gilla dig.
Går det?

—–

Efter att ha åskådat avsevärt mycket Japaner, Koreaner, Chineser och Thailändare så inser man att de är en stor skillnad mellan dem. Inte bara personlighet, attityd, kultur, land osv. men nämligen utseendemässigt. Japaner har lite större ögon och neddragna, samt brukar ha dåliga tänder. Koreaner har sidodragna ögon, fina tänder och är mer sexiga än gulliga, framförallt klädstil. Chineser klär sig avslappnat, mjukare, inte alls för “fancy” och har uppdragna ögon. Tyvärr har de tendensen av att stinka vitlök i deras andedräkt, likt Indier och curry. Thailändare är smalare, hårdare ansiktsstrukturer, klär sig oftast snyggt och bara helt enkelt står ut ifrån mängden, men inte allt för mycket.

Kan säga att jag enbart kunde se Indier, Thailändare och snygga tjejer när jag kom hit. Inte Japaner, Koreanen eller Chineser, bara tjejer. Vansinnigt gulliga, söta eller snygga tjejer.

—–

Jag undrar vilken personlighet som skulle passa mig om jag var i ett förhållande? Om jag nu bara får välja mellan en Korean och en Japan. Antingen tar man den sexiga, mer dominanta kvinnan som vet vad hon vill ha, alltså Koreanen; eller tar man den mer gulliga/söta kvinnan som låter dig ta alla beslut, alltså Japanen.

Lite roligt att leka med tanken. Man vill inte bli överdominerad, men samtidigt vill man inte vara överdominant. Finns det något mellanting som är precis i mitten och ser ut som Koreanen och Japaner?

Minst sagt intressant.

—–

How do I sound in the ears of a Native Japanese speaker? Is it funny that they want to laugh, but their culture and moral just doesn’t let ‘em to; or do I actually sound like a little 6 year old boy trying to communicate?

—–

Om hon var min. Vad skulle jag då bortsett från hennes närhet, börja lusta efter?

—–

Det går inte att sluta tänka på något. Hade vi kunnat göra det hade vi kunnat stänga av hjärnan. Hade vi kunnat stänga av hjärnan hade vi blivit ett skal. Hade vi blivit ett skal så hade det enda som överlevt varit våra organ. Hade våra organ sluta få föda hade vi dött. Att dö innebör att hjärtat slutar.

Det är går inte att känna känslor. Hade vi kunnat stänga av känslor hade vi baserat saker på instinkt, som vi förvränger till logik. Hade vi kunnat förvränga logik hade inga lagar fungerar. Hade vi kunnat sluta lyda alla lagar skulle alla leva i fara. Hade vi kunnat leva i fara så hade vi slutat tänka och gått på instinkt. Hade vi gått på instinkt så skulle vi utrota oss själva.

Är det farliga att vara hjärndöd eller ‘hjärtdöd’?

“Mitt hopp, dess rum.”

Rummet är mörkt. Det avger rädsla ifrån dina djupa andetag. Dåligt framförda skräckfilm scenarios spelas upp i skallen på automatik då den kalla känslan ger dig gåshud och börjar bilda någon form av panik. Kompisar, umgänge, nej, ingenting spelar roll just nu då du bara har dig själv. I detta mörker har till och med din skugga övergivit dig. Du kommer aldrig att vara först till något, på samma sätt som ljuset har en grym ironi med sin högfärd. Den är snabb, fruktansvärt kvick, men kommer alltid fram till att mörkret alltid har varit där före i sin existens. Det betyder i sin tur att man alltid har mörker före ljus, men når ljuset även de mest avlägsnaste områden? Eller väljer den simpelhet och tar det som är lättast till hands? Tydligen är inte denna plats i något form av intresse för det ståtliga ljusets eviga makt.

Det är fuktigt, lite kyligt. Golvet känns som någon form av trä, men mjukare. Strumpor har du inte på dig, tårna sjunker nästan in i det mjuka golvet, benen står still för att inte avsända ljud. Simpla rörelser ger iväg knarr, som då ekar i sekunder, långa smärtsamma sekunder. Knarren förvandlas till det vassaste knivhugg i öronen då spasmer uppkommer vid varje avdunstande eko. Att vara blind med vidöppna ögon och rädd för ljud som är bland det enda du har till verklighet, är sinnessjukt förvirrande. Ljud ger dig existens, men bildar rädsla. Ögonen i sin vidöppna form, vilket ser ingenting, ger mer trygghet än den slutna versionen; för du vet att någonstans där försöker de två fanskapen in i det sista för att få en glimts av något.

För länge har du stått här och väntat på det ljus som kallas ambition, vilja eller vilken annan synonym. Din ägare blev bränd en gång, hårt, ganska oväntat och kanske orättvist; men du skall veta att han behöver dig, så försvinn inte. Kämpa för allt du är värd, kämpa för mig, din helhet, ditt moderkort till funktionalitet.

En dag skall ljuset nå dig. En dag skall du få skina starkare än ljuset, och kanske, kanske; kommer du att bemötas av ett annat form av ljus, ifrån en annan källa. Du har haft den känslan förr, den må vara oroväckande i tanke nu eftersom det är just den känslan som började till din isolering. Jag kan ingenting göra än att ge dig mina tomma ord till löfte, av att aldrig utsätta dig för fara som den gång för länge sedan. Du är mitt allt.

Oroa dig inte, mitt hopp. Du är det sista jag kommer att förlora.

I have waited so long to say that: “I wait for no one”.
If we started off on the wrong foot, which is the we one we started on; and which is the right one?
When things go out of hand, who’s hand is it?
When someone is under your skin, does it hurt?
My friends bail out on me all the time. Where do they get all the money from?

“En del dagar.”

Ni vet när allt är stillastående.
Du har miljoner saker att företa, men sinnet går inte att rubba.
Inte i huvudet, inte i din omgivning, inte ens dina tankar finns det liv.
Jag brukade älska den känslan, njutn av det.
Nu är jag gammal nog att säga “rör på dig för i helv-”.
Men samtidigt tänker man; varför?

Gått miste om kompisar.
Barndomskompisar.
Dumma anledningar som envishet och stolthet.
Nya individer kan inte begripa min personlighet.
Jag lurar mig själv konstant.

Brukade vara helt ok med det.
Dock kommer det en tid då man måste kolla uppåt, och inte stirra blint på gatan.
Kan erkänna att det inte är roligt att alltid ha ett svart moln hängande över sig.

Personliga mål, inte livsmål, kommer gång på gång.
Till skillnad med livsmål, så hjälper det inte att kämpa hårdare.
Det är oftast då man faller som hårdast.

En del dagar,
..en del dagar..

“Tanke.”

En snabb tanke är den som kraschar och inte klarar sig.

En slö tanke når aldrig fram.

En lång bevarad tanke är för envis.

En uppsnappad tanke är en viktig tanke.

En fel tanke, existerar det?

En rätt tanke, är enligt vem rätt?

En konstig tanke är en unik tanke.

En rolig tanke är en tanke gjord för andra, inte bara dig.

En ny tanke är en känsla i bild.

En välgjord tanke, är flera tankar i ett.

En tanke om vad en tanke är en tanke.

Men, vad är en tanke?

“Vad får dig?”

Vad får dig?

“Broken angel.”

Min brutna ängel. Min släckta stjärna. Vad är det som får dig att brista?

Min döva sång. Min taktlösa gång. Vad är tårarna bakom dina ögon?

Min kalla kamrat. Min sanna lögn. Vad gömmer sig bakom din skugga?

Min ljusa natt. Min mörka dag. Vad hade du dig förväntat?