“Mitt hopp, dess rum.”

Rummet är mörkt. Det avger rädsla ifrån dina djupa andetag. Dåligt framförda skräckfilm scenarios spelas upp i skallen på automatik då den kalla känslan ger dig gåshud och börjar bilda någon form av panik. Kompisar, umgänge, nej, ingenting spelar roll just nu då du bara har dig själv. I detta mörker har till och med din skugga övergivit dig. Du kommer aldrig att vara först till något, på samma sätt som ljuset har en grym ironi med sin högfärd. Den är snabb, fruktansvärt kvick, men kommer alltid fram till att mörkret alltid har varit där före i sin existens. Det betyder i sin tur att man alltid har mörker före ljus, men når ljuset även de mest avlägsnaste områden? Eller väljer den simpelhet och tar det som är lättast till hands? Tydligen är inte denna plats i något form av intresse för det ståtliga ljusets eviga makt.

Det är fuktigt, lite kyligt. Golvet känns som någon form av trä, men mjukare. Strumpor har du inte på dig, tårna sjunker nästan in i det mjuka golvet, benen står still för att inte avsända ljud. Simpla rörelser ger iväg knarr, som då ekar i sekunder, långa smärtsamma sekunder. Knarren förvandlas till det vassaste knivhugg i öronen då spasmer uppkommer vid varje avdunstande eko. Att vara blind med vidöppna ögon och rädd för ljud som är bland det enda du har till verklighet, är sinnessjukt förvirrande. Ljud ger dig existens, men bildar rädsla. Ögonen i sin vidöppna form, vilket ser ingenting, ger mer trygghet än den slutna versionen; för du vet att någonstans där försöker de två fanskapen in i det sista för att få en glimts av något.

För länge har du stått här och väntat på det ljus som kallas ambition, vilja eller vilken annan synonym. Din ägare blev bränd en gång, hårt, ganska oväntat och kanske orättvist; men du skall veta att han behöver dig, så försvinn inte. Kämpa för allt du är värd, kämpa för mig, din helhet, ditt moderkort till funktionalitet.

En dag skall ljuset nå dig. En dag skall du få skina starkare än ljuset, och kanske, kanske; kommer du att bemötas av ett annat form av ljus, ifrån en annan källa. Du har haft den känslan förr, den må vara oroväckande i tanke nu eftersom det är just den känslan som började till din isolering. Jag kan ingenting göra än att ge dig mina tomma ord till löfte, av att aldrig utsätta dig för fara som den gång för länge sedan. Du är mitt allt.

Oroa dig inte, mitt hopp. Du är det sista jag kommer att förlora.