“Hennes dröm var min verklighet. – Del 1.”

En historia jag nu tänker påbörja och får fortsätta i “delar” så länge jag orkar skriva och fortfarande har idéer för den.

Det var en ruggig kväll i Februari. Folk sprang hektiskt omkring likt yra höns då ett nytt liv strax skall påbörjas. Nej, nu lät jag lite för egoistisk av mig, då två liv skall påbörjas med ilande skrik. Där låg morsan med sina ben separerade, krystande, skrikande, alldeles svettig och håller i min fars hand som då håller hennes hand med båda sina. Det var ett sterilt, vitt och fint rum. Alla dagarna i veckan brukade det vara tyst här, men detta var ett undantag då sonen och dottern till den rikaste familjen i hela sydvästra Rumänien skulle födas. Sjukhuspersonalens nervositet låg bakom deras misslyckande. Hade de misslyckats denna dag, hade de inte arbetat en dag till i sitt liv, i värsta och högst troliga fall hade de blivit begravda levande. Att vara rik har sina för- och nackdelar, att ha en barbar till pappa har också desamma.

Den förstfödde sonen Pectore och den andrafödde dottern Latra, som båda har latinska betydelser då vår far var kusligt fascinerad av den gamla romerska riket. Pectore betyder hjärta och Latra är snarlikt till ordet Latro, vilket står för tjuv. Min far menade att hon stal allas hjärtan då hon för första gången blev bevittnad av vår allt för känslokalla familj. Mitt namn hade å andra sidan en djupare, betydligt mer glädjelös avsikt bakom sig. Min framtid var redan skriven i sten, jag var trots allt “prinsen” i denna smörja till dokusåpa. Min roll var denna, tills den dag jag miste en del av mig, som jag sedan gav till någon annan. Den dagen då jag fritt började drömma, börja skåda världen utanför dessa väggar som noggrant skräddarsytts för pengarnas syfte. “Världen är elak min son, du kommer att se det varjedag.” – Det var ett av många citat jag kan komma ihåg att min far kunde ibland kläcka ur sig lite poetiskt. Det var dock länge sedan jag hört min fars ord nu när jag sitter här i hans föregående hus, mitt nuvarande, omringad av tavlor, dyra mattor och betjänter.

Min tid i denna värld är snart över då en handikappad man finner sig tröst i att enbart åskåda lycka i en annan persons ögon, och det finns ingenting jag kan göra för att förhindra det. Om sanningen skall fram, så vill jag inte förhindra det ödet. Jag må ha blivit född som en prins, men jag är inte en prins och skulle aldrig kunna levt upp till den rollen. Jag har utfört mitt syfte, enligt mig själv. Min familj har blicken av besvikelsen i deras ögon trots deras genuint brustna hjärtan varje gång de tittar förbi. Den stunden i mitt liv, som jag minns varje dag in- och ut, förändrade inte bara mig; men alla omkring mig. Vad jag menar med det, vad det var för beslut samt massa andra frågor du har i ditt huvud; skall jag hjärtligt berätta för er mina vänner.

Fortsättning följer.

(Är det någon speciell fråga du vill ha besvarad ifrån historian?
T.ex. Vad heter han i efternamn?
Hur gammal är han?
Osv, så ställ frågan så inkluderar jag det i nästa inlägg!)