Här sitter jag i mörkret och räknar matte mitt i sommarlovet. Ångest och frustration har sakta börjat kokas nere i själen över skulden att ha fruktansvärt nog fått ett IG i Matte C.  På andra sidan har jag nog inte så stor rätt till att klaga. Jakten efter jobb var i sann onödan i denna allt for livliga studentstad man lever i, där man om kvällarna ofta inte kan sova på grund av ungdomar som väsnas för väsentliga anledningar. Allt arbete är taget av äldre eller kommunen som man heller inte var tillräckligt kvick eller kanske för lat för att anmäla sig till för en arbetsplats. Så här sitter jag, i en ett ganska ynkligt rum med tät belysning över det skrivbord jag sitter vid och räknar matte. Kanske är det en tidsfördrift eller en undermedveten självbestraffning eller kanske en omedveten sysselsättning för att få all den tid i världen jag har att passera?

Aldrig mer säger jag, aldrig mer ska jag behöva gå igenom ett långt lov med skuldkänslor eller ångest – aldrig mer ska jag sitta och smått tycka synd om mig själv när jag sakta ruttnar i mitt rum med längtan efter större betydelsefulla, tråkiga även smärtsamma saker som får mig ur denna trans av obefintlighet. Aldrig mer ett IG, aldrig mer arbetslös och aldrig mer tid över till att tänka.

Jag hatar att tänka..