- Vad fan flinar ni åt?
Kompis 1: Självklart flinar vi åt dig ditt fån!
Kompis 2: Ja, hur fan gick det’rå?
Jag kände hur ilskan sköts upp längst min ryggrad för deras oartiga och nonchalanta sätt att prata. Min nyfikenhet bara växte och växte för att få veta vad som verkligen hade hänt.
- ”Vet ni vad som hände?” frågade jag snabbt för att besvara deras fråga.
Kompis 2: Du kommer inte ihåg något va?
Kompis 3: Din jävla player alltså.
Kompis 1: Du introducerade henne till oss när du kom tillbaka hit för att hämta tältet, det är i princip allt vi vet.
Kompis 2: Bortsett från att du gjorde henne! sa han och väntade på att en high five ifrån mig, vilket han inte fick.
- Så ni vet ingenting?
Kompis 4: Jo, jag vet vad hon heter och vad henne polare heter, till och med vart deras tält är.
- Hur vet du det?
Kompis 4: Simpelt, jag satte på en av henne polare.
- Självklart.. är det allt?
Kompis 4: Nja, inte riktigt.
- Så vad mer vet du?
Kompis 4: Jag vet att ni två vart sålda för varann. Ni hade den där typiska auran av obekvämlighet, ni tittade alltid på varann väldigt passionsfyllt. Ni var he-
Kompis 2: Men vafan, håll käften. Du ska alltid bli så jävla djup!
Om jag var en aggressiv person skulle jag lätt klappa till min polare på käften nu, men istället drog jag undan kompisen och bad honom fortsätta.
Kompis 4: Vill du veta hennes namn?
Jag tänkte efter, vill jag verkligen det?
- Nej, jag antar inte det..
Kompis 4: Ni njöt av varenda sekund med varandra, även när ni satte upp tältet – den här tjejen är en keeper. Vart är hon?
- I.. vårt tält.
Kompis 4: Vad hon där?
- Jag tror vi hade sex.
Kompis 4: Vadå tror?
- Vi båda var nakna och jag vaknade med henne i min famn.
Kompis 4: Ow ow..
- Vad är det?
Kompis 4: Jag pratade med hennes polare om din tjej, hon jag satte på med den nice:a hyllan.
- Jaha och vad har det med mig att göra?
Kompis 4: Hon är en oskuld som nyligen har gjort slut med sin pojkvän, hon har inte gillat någon annan fram tills nu, då hon träffade dig.
- Så kommer jag här och kan inte komma ihåg någonting alls..
Kompisen lägger sina händer på mina axlar och säger: välkommen till killarnas värld.

”Vad ska jag göra nu?” är den frågan som hela tiden studsar i mitt huvud fram och tillbaka när jag stirrar ner i marken.

Rädd för att möta mitt misstag, eller var det ett misstag – kanske det var en bra sak? Hur som helst så var jag rädd av min egna okunnighet och bestämde mig för att dra mig ur med svansen mellan benen. Så jag fick med polarna på idéen av att gå vidare och kolla på bilarna som ”de tuffa mekarna” hade mig sig för att för att få den enorma uppmärksamheten de oundvikligen begär.

Timmar gick förbi när jag hela tidan kollade mig omkring som en paranoid kokainmissbrukare. Jag visste inte ens vad det var jag skulle vara rädd för, vem jag skulle undvika eller ens varför jag ville undvika eller ens varför jag är så rädd – det där med att vara ”kille” passar verkligen inte mig.

Kompis 3: Ska vi dra tillbaka nu Mr. Paranoid?
- Ursäkta?
Kompis 1: Vi alla visste att du skulle gå helt apeshit och freakout, men inte såhär mycket förfan.
Kompis 4: Ignorera vad de säger, hur som helst så är tjejen säkerligen borta nu sedan länge.
- Kanske..
Ett fylledrägg: Hörrö, kan du ge mig min ryggsäck som ligger därborta?
- Varför? svarade jag av reflex, sanningen är att jag undrade inte ens varför eller ville veta svaret. Jag observerade snabbt också att han satt i en slags bil som han tydligen hade byggt själv, väldigt trång och obekvämt satt han.
Fylledrägget: Jo, för min medicin ligger i den.
Jag frågade inga fler frågor i reflex och lyfte mannens väska när två olika flaskor med piller föll ut. Jag vände mig om och såg att han inte kollade när jag snabbt hällde tillbaka pillerna.
Fylledrägget: Tack hörrö, jag skulle ha hämtat det själv, men det är svårt när man sitter i den här bilen alltså. Svårt som fan att sätta sig i den och ännu svårare att ta sig ur.

Det var det sista jag hörde ifrån mannen innan han startade bilen och gasade iväg i all brist på sin fartuppfattning.