Detta är de ord som jag vill använda för att beskriva den fruktansvärda smärtan jag känner just nu.

Anledning? Inte den blekaste, det började med att jag överansträngde mina stämband på morgonen (”på morgonen” syftar jag då på när jag vaknade, vilket är runt 16.00), men den lilla smärtan gick över fort. Så jag begav mig mot Chrille, fortfarande inget täcken på någon smärta – men när jag väl hade befunnit mig hos Chrille ett par timmar så märkte jag hur det gjorde ont att svälja, vrida på naken eller att ens prata.

Jag var insatt på att det var stämbanden som kände sig busiga igen, lämnade Chrille ganska ”tidigt” med tanke på hur sent jag vanligtvis brukar lämna hans hem, men när jag väl var hemma var smärtan så olidlig att jag ville bara lägga mig ner och dö.

Ord ville sägas men kroppen förhindrade mig, jag fick fenomenala bröstsmärtor och andningsproblem – inte nog med att jag var vrålhungrig och ville äta något, men inte kunde.

Jag drack te – eller lättare sagt tvingade ner tet i halsen på mig själv innan jag tog en tidig sömn. Jag önskade nämligen att jag skulle vakna tidigare än jag brukar och att smärtan samt alla besvär skulle vara borta. Önskningar och drömmar slår tydligen inte in – för jag vaknade runt klockan 5 på morgonen, kunde inte somna om och var tvungen att gå upp ur sängen.

Vad gjorde jag nu tror ni? Gick runt i hemmet som en galen tok eller åt frukost och filosoferade kring livet?

Galen tok självfallet, bröstsmärtorna hade bara ökat, nu vill jag inte ens svälja för att det gör så pass ont, kan nästan inte ens forcera ner min te som jag har framför mig just nu när jag skriver detta inlägg.

…Tog en alvedon för att kanske lite turligt dämpa något av alla de smärtor och besvär jag har, får hoppas på någon slags effekt – annars så kommer jag garanterat att tvinga min mor att köra mig till sjukhuset.

Saliv och luft förvandlas till sjöar av eld och orkaner när de plågsamt färdas ner för min strupe.
Bröstet säger motvilligt ifrån allt som har med att funktionera att göra, ryter i all förskräckelse och kan få mig att falla till knän i ömma.
Må min kropp ha en väsentlig bra anledning bakom allt detta..