Festivalen är fullt igång med trånga labyrinter mellan folkmassor, otrevliga odörer, alkohol och droger i mängder. Mina kompisar och jag är en i den stora mängden, men jag skiljer fortfarande. ”Är det dags att förlora oskulden assface?”, aldrig kommer de på något nytt att säga, samma meningar med förväxlade ord med konstant samma betydelse. Det var inte länge sedan man slutligen föll för grupptrycket, söp sig full och spydde på kompisens flickvän, ändå envisas de med att pressa mig och ta impulsbeslut till saker i livet jag verkligen inte finner logiskt. Eller? Kommer jag att finna logiken i den handling jag gör när jag väl utför den? Man får huvudvärk av allt tänkande, öronen har redan vänjt sig med de oväsen som hörs bortom det oändliga fältet av folk, bilar och tält.

Vi befinner oss just nu i ett tält, vems det är eller vad vi gör här har jag ingen aning om – har inte ens den blekaste aning om varför jag hängde med på denna resa – jag antar att jag inte hade något som ens hade värdigheten av att kalla sig för ”något bättre att göra”. Den halvrasistiskt-liknande mannen som troligen är i 30 års åldern ger oss alla en varsin tablett. Han stannar när han väl ska ge mig tabletten och säger; ”Ska’ru ha’en elle?”, omedvetet, kanske utav rädsla så svarade jag ja på frågan och sedan ja på hans nästa fråga om jag skulle svälja den ”idag”. Nu är jag officiellt i mina kompisars skitna låga nivå, impuls utan någon som helst åtanke, skamligt.

Ett par minuter passerar innan jag känner en varm spiral i magen. Den känns tom, varm och växande – den ökar snabbt i storlek och skjuts snabbt igenom kroppen. Huvudet hinner inte ta emot den enormt fatala våg som utsöndrats i kroppen. Ögonen sviker mig och börja se dubbelt, trippelt och tillslut förlorar allt och alla form och förvandlas till utdragna färger som cirkulerar i oändligheten.

Jag måste ut tänker jag och ställer mig på fötterna som inte riktigt verkar vilja lyda mig, eller vad är det jag vill göra? Vill jag verkligen stå upp och vill jag verkligen gå ut? Ljud ekar i distans, men jag ignorerar det och bara skyndar mig ut ifrån tältet, det brinner i halsen och jag har ont i varenda del av min kropp, kan till och med känna mitt tandkött pulsera intensivt för att bearbeta det giftliknande piller som kroppen precis sugt upp. Jag sätter mig ner och försöker att lugna mig när spiralkänslan kommer tillbaka, denna gång pulserar den likt ett hjärta – för varje slag den slår känns det som att en del av mig försvinner – till slut känner jag att jag förlorar greppet om mitt medvetna, jag drunknar i mig själv och domnar bort.

Jag vaknar upp i ett tält, världens mest brutala huvudvärk och en bitter eftersmak av något främmande i munnen. Ögonen vill inte öppna sig men min vilja av att få veta var i sjuttsingen jag befinner mig övertar kontrollen och jag kollar mig sakta men säkert omkring. Trots att jag verkar vara naken så fryser jag inte, sovsäck? Vem är det so-

All min uppfattning om tid, tankar om vart jag var någonstans – vart mina kompisar är till och med mina funderingar om vart mina kläder är blev helt bortblåsta av vinden när jag fick syn på denna person. Jag låg minsann naken i en sovsäck med en tjej som också var naken. Paralyserad av synen kollade jag noggrant på henne. Vacker, sinnessjukt vacker. Hur i helvete lyckades jag sova i samma sovsäck som henne? Naken? Hade vi sex? Här kommer den otroliga vågen av tankar igen, orkar inte, fly för fan! Spring! Kläderna flyger på i raketfart, men innan jag går ut ur tältet vänder jag mig om och tar en sista glimt på den underbart finna tjejen som sover med ett ansikte som säger; frid.

Självklart ska man träffa polarna precis utanför tältet, men varför har de ett utbrett hånflin på läpparna?