Dagen har varit sig lik. Den enda riktiga skillnades var ringsignalen som fördärvade min blund och avslappning ifrån sinnevärlden. Telefonen har fått sin vana att ringa när jag minst vill, personen på andra sidan vill ideligen ingenting bortsett från att fråga efter min hälso och tillvaro. Sånt trams mamma har fått sina bekanta fråga mig, en efter en slår de en signal, drar mig ifrån min extasdröm och gör mig illamående vid uppväkning – high five på den.

Individen pratade om allt, slutligen kom vi till min pappa, som vanligt. Allt var desamma, lika händelsefattig, därför ville jag slå mig ur denna enformiga rutinerna jag gett mig själv in på. Valde att springa, som att springa ifrån situationen jag befinner mig i så gick jag ut och sprang. Hela 1.4 mil, slog Alex personliga rekordtid på 1 mil där också, ganska stolt av triumfen. Blev chockad personligen av den sträckan jag klara jogga, många trodde inte på mig alls – men jag kan berätta att månaden i Spanien gav mig en hel del muskler som jag inte har i presens.

I want to seperate myself from reality.
There’s nothing here for me.
I follow the same path, even though I try not to.
The harder I try, the closer I get – to that.
I may love you, but I hate what you’ve become..

Am I allowed to love you?
Do you like me?
Tell me something, you’re so hard to read compared to the other girls i know – you are my breakaway from this retched place called reality.