Med mammas absens, skriver jag detta.

Jag vaknade av mammas hårda dunkade på emot dörren till mitt rum. Med en röst som innehöll stress höjde hon rösten och kåserade om sin avgång som skulle ske inom kort. Mödosamt nog så var jag tvingad upp ur min djupa och allt för sköna sömn, bära väskor var mitt nästa syssla, jag, vilket ögorna svider på och svårligen har en fullt fungerande blodcirkulation, vilket leder till bristande styrka till att lyfta mammas enorma väskor fullpropade med kläder och assesoarer. Vem kunde tro att våran resa skulle bli inställd men att mamma åker ändå, kan inte klaga på det egentligen, är ensam hemma med brorsan som knappast spenderar tid hemma alls. Hon har även mycket att arbete och familjesaker att ta itur med, det är bra att ingenting hindrar henne från att åka. Möjligtvis var det bättre att jag och min lillebror inte följde med till Iran, då har hon inga att ha i åtanke när vi är henne i hälarna hela tiden.

Trist är det, missar ett Persiskt bröllop, träffar inte familjen på ännu ett år och jag ruttnar i Sverige, ännu en gång. Livet är monoton just nu, ingenting intressant händer och kärleken är över, tillbaka till det bedrövliga tomma livet, skoj. Vem trodde att det skulle vara så svårt att berätta vad man vill ha för en del människor? Inte jag, men det jag finner mest störande är att min Farbror, som spenderar hela dagarna att prata skit, då menar jag konstant, hade rätt nu för första gången.
- ”Den som inte berättar det han/hon vill ha, tror sig vara viktig på något sätt och tror därmed att den har en speciell roll i ditt liv. Därtill ställer krav, förvirrar dig och ljuger.”

Jag hatar inte många personer, inte många alls. Hat är enligt mig en sak man inte ska säga eller känna mycket alls, hat är bara mörkt och bedrövligt. Däremot finns det två slags personlighet jag hatar mer än andra personer som spenderar sina dagar att bara säga att säga ”livet är skit, jag vill ta självmord etc.”

Den personen som ljuger, förtjänar inga kompisar och förlorar direkt sin egen värdighet som person. Jag tål inte lögnare, visst älskar jag att spåra, men att ljuga är en hel annan sak.

Finns en annan sak, som jag hatar till botten av min själ, en personlighet som jag aldrig kan tänka mig att föröka mitt förhållande som kompis eller annat med. Det är den personen som _aldrig_ kan berätta vad han/hon vill ha. Då menar jag, hos en person när man t.ex. har bråkat, svårigheten av att fråga är inte stor, men ändå säger dem aldrig vad dem vill ha fram.

Ett typiskt exempel vore om ena personen, som inte är rädd till att fråga eller säga vad han/hon vill ha, frågar andra personen som nu är ”fegisen”, skulle kunna frågan kunna lyda:
Ska vi träffas? Det finns varierade svar, oftast låter det såhär:
Vill du träffas? Eller till och med ibland: Kanske.

Vad menar personen med kanske? Vadå vill du träffas? Klart som sjutton, annars skulle frågan aldrig uppkommit, själv vitsen är att ”du” ska svara på frågan så att den andra personen ska få veta vad du tycker om saken, om ”du” vill. Kanske är däremot ett mycket klurigt svar, vad kan göra utav ”kanske”? Betyder att det ska bli en träff?

Varför ska man behöva tänka sig igenom vad den andra egentligen vill när det var du som ställde frågan? Helt meningslöst, jag tål det alls, även om jag nu är en person som gillar att analysera allt på mitt sätt.

Hursomhelst så är det dags att avsluta detta, tråkigt bortom galaxen har jag, så jag tror det är dags att spela lite Playstation 2, spela gitarr och dö av tråk. Det vanliga, ha en trevlig dag.

- – - – - – - – x – - – - – - – - x – - – - – - – - x – - – ->

No tienes que mentir sobre no tener ninguna emocioes dejada para mí.
I know you’re lying, again.